Text z muzikálu Kristina Från Duvemåla (1996)
(B. Andersson / B. Ulvaeus)
(Kristina går i femte månaden, snart ska de vara åtta personer på Korpamoen. Människorna förökades, men inte jorden, åkerns tunnland skulle aldrig bli mera än sju. Kristina tycker inte om Karl Oskars hänsyftning på hennes havandeskap)
Kristina:
Du ska väl inte skjuta skulden på vår Herre
Är det hans fel att du gör hustru din med barn?
Du klagar över att vår barnaskara
växer mer och mer, vi blir fler och fler
Det verkar som om du vill tro att allting bara är mitt fel
därför att alla liven kommer ifrån mej
Du går omkring här tigande som om du förebrådde mej
så vad ska man tro
Karl Oskar:
Hur kan du tro jag klandrar dej
Jag är så glad åt våra barn
Det är just dårför jag är ängslig
att det ska bli missväxtår
Kristina:
Älskar du mej liksom förr...
Karl Oskar:
Det kan jag lova att jag gör
Kristina:
Är det sant det som du såjer
Karl Oskar:
Ja, nämn den gång jag ljög för dej
Kristina:
Nej,
du har aldrig ljugit för mej
jag är bara dum och stingslig
menar inte allt jag säjer
Karl Oskar:
Ingen finns i denna världen
som kan hjälpa oss, Kristina
ingen annan än vi själva
Kristina:
Älskar du mej liksom förr...
(Han viskar något i hennes öra)
Kristina:
Jösses, det var andra gången
till på köpet på samma dag
Det känns mjukt och varmt inom mej
Sa du det för att vi trätte?
Karl Oskar:
Om jag sa det av det skälet...
Kristina:
Var det väl värt grälet!
Anna:
Titta far, vad jag har hittat
Den är död, den stackars ungen
Ska vi också dö som haren?
Karl Oskar:
Ja, det ska vi alla, Anna
Anna:
Ska vi kanske dö imorgon?
Kristina:
Nej, det ska vi säkert inte
Karl Oskar:
Hon har förstånd långt före sina år
Min stora piga är ett märkvärdigt barn
Kristina:
Vartän du går så ska hon följa dej!
Och jag kan se att du är stolt över det!
Karl Oskar:
I fjol var det våtår,
nu är det torka
I fjol tog floden vårt hö, nu bränns det i solen
Vad nyttar oss mödan,
vad ger oss slitet
När Herrans väderlek gör att allt går om intet
Kristina:
Missbruka inte!
Karl Oskar:
Men vad är då detta,
hö eller katthår
vart strå är spetigt och kort
man kunde räkna dom
och allt beror på Herrans väderlek
Kristina:
Så lugna ner dej
Karl Oskar:
Du tog ju fjolårets hö
så här har du resten!
Kristina:
Du smädade Gud!
Gud tröste dej för det, Karl Oskar
tillskyndande människor:
Nu är det 1848 och i år har vi
sett dystra järtecken i skyn
I vädret syntes dessa tecken
hela vintern, hela våren som var
blåsig, snål och kall
Sen kom den torraste av trettio somrar
Från molnlös himmel glödde solen varje dag
Som gräset i hagen blev glest och livlöst,
som betet torkade bort, så sinade korna
På kullar och backar lyste det brunrött
som djurblod varslade det om hunger och nödslakt
Vad nyttar oss mödan, vad ger oss slitet
När Herrans väderlek gör allt går om intet
Kristina:
Så stursk och förmäten som du Karl Oskar
det vet jag ingen som är
Du verkar tro att du kan smäda Gud
och sen glömma bort det
Nu fick du straffet
Du sa att Gud skulle ta det lilla vi hade
Du fick som du ville!