Text z muzikálu Kristina Från Duvemåla (1996)
(B. Andersson / B. Ulvaeus)
(Prosten Brusander och hans följe upplöser sammankomsten, Ulrika har blivit förnedrad av överheten för sista gången)
Ulrika:
Ni som gav mej gnistan
den som tände elden
där jag tänkte smida mitt svärd
Ni ger mej kraft igen!
Elden som ni tände
briner i mitt hjärta
Snart är varje känsla förtärd
Er ska jag alltid tacka
Här, ett liv i skuggan utav mej
Här finns ingen framtid alls för dej
Aldrig, min dotter
ska du få lida
för att din mor är
prövad och dömd
Aldrig, ska min dotter höram skymford skrikas
bakom ryggen, tystas och förlikas
det lovar och svär jag
Aldrig, ska min dotter få se ögon vika
från sin blick som ogifta Ulrika,
Ulrika i Västergöhl
Stövlarna som trampat
Knogarna som knackat
Minnena av dem ger mej mod
Det ger mej kraft igen
Ni som gav mej hatet
det som alltid brinner
hett och underbart i mitt blod
Er ska jag alltid tacka
Här, ett liv i skuggan utav mej
Här finns ingen framtid alls för dej
Aldrig, min dotter
ska du få lida
för att din mor är
prövad och dömd
Aldrig, ska min dotter få se ögon vika
från sin blick som ogifta Ulrika,
den fallna, fick göra
Aldrig...
Aldrig...
så som Ulrika i Västergöhl