Text z muzikálu Kristina Från Duvemåla (1996)
(B. Andersson / B. Ulvaeus)
(En kväll i juni kommer en främmande karl nere vid sjöstranden. Har är ytterligt mager, kläderna är för stora och han Ger som om han inte hade nån styrsel på sin gängliga kropp. Robert har kommit tillbaka från guldfälten. Med dollarsedlar i bärsäcken. Karl Oskar ger sig av till Stillwater för att sätta in dem på banken. Kristina set att det inte står Rott till med Robert. Han är sjuk. Det kan vara något livsfarligt.)
Robert:
Du tror att jag är rädd för döden
men döden skrämmer inte mej
för det finns inget som kan skada mej I världen mer
Kristina:
Det är förhävelse och högmod!
Nu måste du förklara dej!
Robert:
Jag har förlikat mej med min lott,
Kristina, det är allt
Rastlös for jag omkring
Jag jagade själv bort all frid och ro
Men allt som hänt mej beror på min skapnad.
Åt varje mänska är ett särskilt öde givet,
som man inte undgår hur man än försöker
Det flkyttar in i kroppen och i själen när man föd
och finns där sen igenom hela livet
Det hjälper inte att be Gud
att göra om mej till en annorlunda man
För ingen varelse får födas mer än en gång
Jag förblir för alltid Axel Robert Nillson
Jag har försonats med mitt öde
den lilla mänskan som är jag
Det var det svårasta och bittraste jag nånsin gjort
Och vad ska sedan kunna hända
Vad finns det kvar som hotar mej
För till mitt öde hör ju också livets slut,
jag menar döden
Kristina:
Robert, vad du skrämmer mej!
Men jag börjar förstå dej nu
(till Märta, oroligt)
Sjung nånting för honom, Märta!
Ta den där som du sjöng igår!
Märta:
Glada nu till skolan gå vi
läsa, skriva, räkna få vi
under våra lärotimmar
Ack, så lät oss nu då höra
Lyssna med uppmärksamt öra
Kunskap är en bättra gåva
än allt guld som glimmar
Robert:
Ska jag då strida mot Vår Herre
stå som förlorare till slut
Jag vet ju sökert att han vinner,
så jag fogar mej
Och då kan döden inte nå mej
Då kan jag äntligen få frid
för när jag godtar döden
ja, då angår den mej
inte mer
Kan du inte förstå
du får inte tro att jag förhäver mej
Allt är sant som jag sagt
Jag har förlikat mej till slut
Kristina:
Är det Arvids klocka...