Text z muzikálu Kristina Från Duvemåla (1996)
(B. Andersson / B. Ulvaeus)
Robert:
Han kom med mej
när jag drog bort den våren
som en hund
följde han mej tätt i spåren
Jag var glad åt hans sällskap
när jag sökte Guldets Land
men Kristina,
guldet blev till sand
Vi slet ont, ja,
allt gott fick vi försaka
Ofta grät han och bad:
Ta mej tillbaka!
Men jag vägrade alltid
fast jag tvekade ibland
äh Kristina,
guldet blev till sand
Han, som var min kamrat
han trodde mitt ord,
fast jag redan då såg,
att längs denna väg
fanns knappast
det jag ville nå
Över prärien kom vi till en öken
Vi gick vilse och började se spöken
Man gör vatten som porlar,
när ens huvud står i brand
Åh Kristina,
guldet blev till sand
Jag, som var hans kamrat
jag tog honom över land och hav
Ökenvinden har höljt
ett täcke över hans tysta grav
Ur en stinkande källa drack han vatten
Han blev sjuk och gick
bort från mej den natten
När hans blick hade slocknat
då gled klockan ut hans hand
Och Kristina,
guldet blev till sand
Åh Kristina,
guldet blev till sand