(D. Bowie / O. Junsjö)

 

Det är grätt, det är sent och tyst
För en flicka som ingen kysst
Se'n den gryning för länge se'n
Ingen vet när det händer igen
Nu går hon genom stan, stannar så
Och hon köper biljett, en blå
Till det landet där drömmar väcks
Ljuset på biografen släcks

Men den filmen är seg och trist
Som den var när hon såg den sist
Hon kan varje scen utantill
Se hjältinnan som kysser sin hjälte
Tårarna som rinner
Stelnar, i en stunds sista bild
En så fruktansvärd film
Hon går genom staden
Tittar upp mot rymden
Raden utav bleka stjärnors ljus
Som står högt över mörka hus
Finns det liv på Mars?

Och från ett glömskans kalejdoskop
Helt utan saknad och ängslig gråt
Går hon sakta så sakta hem
Till sift vardag, nio till fem
Som en skepnad bland många fler
Men blir det aldrig nå'nting mer
Någonting riktigt rart och snällt
Som i den dröm som gavs i kväll
Men den filmen...