(B. Andersson / B. Ulvaeus)

 

Vad visste jag när jag for bort den sommaren
En jagad kvinna utan liv, vad fanns för mig
där ute i förskingringen
Men jag steg av mitt tåg, jag vet så väl,
där stod på min biljett
Det här är ändstationen, längre än så här har
ingen stackars mänska rest så vitt man sett

Då kom en kvinna fram
Hon var så ung
I famnen bar hon på ett litet, litet knyte
Hon var så allvarsam
Och rösten tung
När hon sa: „Du är den rätta, nu gör vi ett byte

Jag tar din ensamhet, i gengäld ska du
få mitt barn av mig
Allt som betyder nåt är hennes bästa
och hon får det tryggt och bra hos dig“
Vi såg varandra djupt i ögonen och så
slöts vårt förbund
Och så försvann hon som hon kommit
och i famnen bar jag dig
Du frälste mig i sista stund

Jag tog omhand ett barn så gott
som jag förstod
Med kärlek, fantasi och glädje och,
det tror jag, med en moders tålamod
Mitt hjärta spratt varenda gång jag
hörde ljudet av din röst
Mest var den fylld av skratt och gråten,
ja, den såg jag alltid som
en möjlighet att ge dig tröst

Hon väntade på nån,
Nån vilsen själ
Som mistat allt och därför allting
har att vinna
Så fick hon se en sån
Och tog farväl
Av sin oskattbara börda för att sen försvinna

Jag var helt stum och kunde bara
känna tyngden på min arm
Vad var det som hon gett mig och som
gjorde mig så lugn och oförklarligt varm
Men hennes handling hade säkert
sin bevekelse och grund
Hon ville nog att jag en gång skulle
berätta för dig hur
Du frälste mig i sista stund

För varje dag som gått
Min tacksamhet
Har blivit större för nu vet jag vad hon
gav mig
Det kärleksbarn jag fått
Och ingen vet
Om hon inte funnits, vad det hade blivit
av mig

Vi såg varandra djupt i ögonen och så
slöts vårt förbund
Och sen försvann hon som hon kommit
och i famnen bar jag dig
Du frälste mig i sista stund